Varför lämnar albanerna sitt land?

Processed by: Helicon Filter;

Formellt är Albanien ett demokratiskt land som kandiderar för anslutning till EU och medlemskap i Nato. Geografiskt ligger landet i västra Balkan och gränsar i söder till Grekland och i väster till Italien (även om Adriatiska havet skiljer länderna åt).

 

På pappret är Albanien en fungerande rättsstat. Landet har formellt sett självständiga domstolar som beslutar utan politisk inblandning, en polismakt som skyddar medborgarna, journalister som kan skriva fritt, medier som bevakar de styrande, riksdagsmän som väljs i fria val, jämlikhet mellan kvinnor och män samt myndigheter som fungerar i enlighet med statens lagar.

 

Allt detta innebär att Albanien på pappret uppfyller de krav som kan ställas på en demokratisk stat. Likväl var Albanien 2015 det land i Europa, där flest medborgare, räknat i absoluta procenttal, sökt asyl i annat EU-land, främst i Tyskland och Sverige.

Varför lämnar då albanerna sitt land? Och framför allt – varför är det så många albanska journalister som lämnar sitt land? Under de senaste åren har alltför många av dem i hemlighet lämnade landet för att kunna överleva. På denna enkla fråga finns det nog svar.

 

Personligen är jag en av de mångas som lämnade Albanien så snart Enver Hoxhas brutala diktatur fallit. Det var en diktatur som ”ströp” landet från år 1944 fram till år 1991. Tillsammans med mig lämnade nästan en tredjedel av befolkningen landet. Skälet till denna omfattande utvandring var fattigdom, lång kollektiv isolering, brist på basvaror och frihet samt hopp om en bättre framtid.

 

Först lämnade vi alltså landet och sedan kom i demokratin. Eller kom den verkligen?

 

Trots att albanerna blivit av med sin rädsla under de 25 år som gått sedan diktaturens fall, dödas dagligen folkets hopp av alla de som styrt och styr deras land. I Albanien finns det formellt frihet, men det finns inte många fria människor. Det finns många tidningar i landet, men det finns ingen pressfrihet. I Albanien finns det tusentals människor som uppger sig vara journalister men ingen utför ett oberoende journalistiskt arbete. Utgivarna är de «starkas» röst.  De «starka» är antingen riksdagsmän, som fått röster bara för att det är just «starka» eller för att de står i tjänst hos makten. Journalisterna i Albanien tvingas därför censurera sig själva. Om de inte gör det, tystas deras röst helt. Bokstavligen! De utsätts för dödshot och hot om verbalt eller fysiskt våld, och därför arbetar de i ett tillstånd av skräck. Naturligtvis finns det också några som genom förbindelser med de «starka» kan leva väl. De är dock få, och vi kan inte heller kalla dem journalister.

 

Trots att Albanien kandiderar till EU har landet den mest korrupta polisen i Europa, de mest korrupta domstolarna, de mest korrupta myndigheterna, de mest beroende medierna. Dessutom består landets produktion och export mestadels av droger.

 

Albanien är ett land, där tiggarna fängslas i gott sällskap med politiker, drogförsäljare och vapenhandlare. Det sägs vara ett «säkert land», men det finns ingen säkerhet för dem som inte är «stark» eller allierad med de «starka». Det är pengarna och rädsla styr.

 

Det finns alltså flera skäl till att albaner – och särskilt albanska journalister – lämnar sitt land. Bakom byggnadernas vackra fasader, finns en totalt korrumperad stat som verkar för de starkas intressen. Om du inte stöder den, är du automatiskt dess fiende. Och speciellt om du är en journalist.

Advertisements